Calizto är min häst, född 2002. Mamma köpte honom som föl och red in honom ganska sent då han var en mycket bestämd liten krabat. Det var väldigt svårt att hoppa upp och han hittade alltid på massa bus. Det hela slutade med att jag började rida honom, fullmunderad med säkerhetsväst och armbågsskydd, för fy farao vad man flög av.
Det är osäkert om han hade ont redan då, för Calle har alltid haft ett väldigt instabilt psyke och varit lite opålitlig. Tänk vad lätt det varit om hästar kunnat prata!

Hans beteende pendlade ganska mycket och tillslut ledsnade mamma och eftersom min andra häst skulle få sluta gå på tävlingsbanorna så tog jag över Calle. De senaste sex åren har enbart jag ridit honom och han är verkligen en enmanshäst. Han kräver sitt tålamod, har sina signaler och är oerhört tillgiven till mig.
För ett år sedan var vi på husaby och kollade upp honom. Röntgenplåtarna visade fyra sammanväxta ryggkotor under sadelläget.
Nu ett år senare är calizto i mångt och mycket en annan häst. Han har blivit kortisonbehandlad tre gånger och har en gång kvar i höst. Han får inte gå regelbundet utan rids i intervaller. 

Det enda som är lite jobbigt är att jag vissa dagar märker av att han är understimulerad i psyket. Märker jag att han är väldigt tillgiven i hagen så kan jag rida honom en extra dag utan problem. På så sätt har jag lärt känna min häst bättre också, tack vare massor med markarbete under rehabiliteringsperioden.
Fy farao vad jag ville ge upp! Jag har gråtit så många tårar av ilska och frustration över denna häst. Men han har också gett mig massor med glädje och skratt. Den tillgivenhet han visar mig efter att hans smärta försvann får man leta länge efter hos en annan häst.

Efter att smärtan försvann har han fortfarande dåliga och bättre dagar. Stela dagar, mjuka dagar - precis som vilken häst som helst fast hans skillnader är större.
Efter att smärtan försvann är han dock en annan häst i psyket. Han är plötsligt övertalningsbar, lyssnar och kan visa glädje. Det betyder massor för mig.

Att ha häst är inte en dans på rosor. Det kräver massor med tid, envishet, tilltro till sig själv, beslutsamhet, planering.. Listan kan göras lång.

Men framförallt har jag en vän för livet. Någonstans att gå när jag behöver andas. Jag får frisk luft och motion. Nya bekantskaper både bland djur och människor. Tänk, jag hade varit en helt annan människa utan mitt hästintresse!
Är så tacksam att jag inte bara har världens sötaste häst, jag har också en hobby, en livsstil och en passion som följer mitt liv som en stark röd tråd. Tack!




Dagens lunch blev lax och kanelknäcke med sallad. Har äntligen fått röra på mig lite så körde lite klätterträning med Calle i skogen. Alltid nåt! Imorgon ska jag jobba och på söndag ska jag vara med och träffa alla ungdomar som ska med till new york i sommar. Känns som att jag får tillbaka mitt liv. Äntligen!

Min häst är frisk!!!!Min häst är frisk!!!!Min häst är frisk!!!!Min häst är frisk!!!!Min häst är frisk!!!!Min häst är frisk!!!!Min häst är frisk!!!!
Tack till Caroline Hajemo och Husaby hästklinik. Stött på många konstiga veterinärer under denna resan.. Men TACK CAROLINE! För att du alltid lyssnade och tog till dig av vad man sa och för att Du gjorde vettiga rehabiliteringsprogram. 
Jag fick i slutet tyvärr en annan veterinär som skrev ett helt annat program, funkade inte alls och jag körde samma som Carro skrev till mig första gången. Nu är min häst en helt annan individ. Mammaledigheter är förjävliga!;) nej men skämtåsido, skulle jag någonsin behöva åka tillbaka till husaby är det Caroline jag ska ha. Hoppas hon inte får fler bebisar när jag har skadade hästar ;)
TACK CAROLINE OCH HUSABY!
Och ett stort tack till mamma som tömkört när det behövts, för handen på hjärtat- ksvdlfhwcekspsufgöägp vad jag HATAR det. Så tråkigt.
Idag har vi gjort galoppombyten!! Trodde aldrig jag skulle säga eller skriva de orden <3 älskade häst!