Det finns en fin poäng med dessa bilder. MEN jag som SMAL, jag har inte någon att relatera till i den undre bilden? Jag har hela mitt liv fått höra hur tanig jag är, blivit kallad "snöret" och "spaghetti". Vad är mer okej med det än att bli kallad "mullig"? För att idealet är att vara smal? Och vems ideal snackar vi om då, modeindustrin? För vi alla vet ju att verkligheten är annorlunda. Jag ryggar till av den senaste reklampelaren kompassen har i Gbg, en smal otränad tjej med gräslig sminkning står i underkläder och T-shirt. Jag vill få vara mig själv, oavsett. Jag blir faktiskt lika kränkt av båda dessa bilder för det handlar alltid om "antingen eller". Diss till båda dessa företag.

Jag lovar er, när jag bodde i USA så kände jag mig mullig. Jag hade absolut noll muskler på kroppen men vägde lika mycket som jag gjort i Sverige när jag tränade. 

Det handlar ju om hur vi mår på insidan, hur vi känner oss och vad vi utstrålar.

Smal som mullig, som tanig som större. Vi har gener och träning i ryggen som påverkar hur vi ser ut, men framförallt är det bara vår egen hjärna som påverkar hur vi ser andra och oss själva.


Ber om ursäkt om detta blev rörigt, men jag är fan trött på att få höra "du kan ju äta vad du vill för du är ju ändå smaaaaaal"

Allt är lika skruvat och det är inte mer eller mindre synd om någon.

Punkt.




 

Kommentera

Publiceras ej