Ett tag var det lättsamt. Huvudet var fullt av nya intryck.
När allting börjat lägga sig och vardagen börjar rulla på så kommer allting ikapp mig. Bilder i mitt huvud. Ord som sagts. Känslor jag känt.
Hur obetydlig och liten man kan känna sig ibland. Som att man ser jorden ur en satellits perspektiv, allt blir bara en stor massa med olika skiftningar av blått och grönt. Olika nyanser som binds samman.
Men kanske är det så man borde se på livet. Inte fokusera på detaljer utan se helheten.
Lättare sagt än gjort när man är perfektionist.
Jag längtar tills jag får se stjärnorna. Är trött på alla moln på himlen. Vill gå på vägen hem mitt i natten och de alla stjärntecken, karlavagnar och framförallt är jag i desperat behov av ett stjärnfall.
-
Sist jag såg ett stjärnfall var i samband med första snön. Min hund sprang och busade i trädgården hos mamma och pappa och plötsligt satte han sig ned. Jag gick fram till honom, satte mig på knä och frågade honom vad det var han såg?
Han tittade upp på himlen och i samma sekund såg jag det.
Jag är nog en ovanlig tjej, för jag ser dem ganska ofta, de där underverken.
Men jag är aktsam med vad jag önskar mig. För allt jag önskat mig hittills har slagit in.
Och om en stjärna faller över mitt huvud en sen kväll, så vet jag precis vad jag skulle önska mig just nu.


Kommentera

Publiceras ej