Någon läser ju detta trots allt.
Min lilla blogg som jag haft sedan urminnes tider.. Tänk när jag skrev "idag har jaaaaag" i början på varje inlägg.
Sen kom USAåret med över fyrahundra unika läsare per dag. Det var stort, kändes som att halva skolan följde mig på mitt äventyr. Allt från paddleboarding i california till homecoming prom och fotbollsmatcher där vi med gröna ansikten stod och sjöng "WE ARE LP!"
Ja shit vad jag längtar tillbaka ibland. Inte bara till USA, utan gymnasiet och tider då ens största problem var hur många poäng man fick på matteproven. Fast jag hade nog mer saker än så att oroa mig över.
Kanske har jag alltid varit väldigt orolig av mig. Alltid tänkt på framtiden utan att det gjort någon skillnad. 
Jag saknar dock den äventyrliga sidan av mig själv. Idag är jag nog mycket mer play-it-safe än vad jag var då. Både när jag tänker tillbaka på ridningen, på resor, kompisar.. På den tiden var det köra eller brista! Å det var så jäkla härligt.
Nä. Nu ska jag inte ligga här och låta tankarna snurra iväg igen. Dags för Göteborg, fina klasskompisar och Göteborg horse show. Det är bara att tagga!

Världens bästa bild.
Jag måste våga släppa mina spärrar igen. Jag saknar mitt gamla jag.
Ett tag var det lättsamt. Huvudet var fullt av nya intryck.
När allting börjat lägga sig och vardagen börjar rulla på så kommer allting ikapp mig. Bilder i mitt huvud. Ord som sagts. Känslor jag känt.
Hur obetydlig och liten man kan känna sig ibland. Som att man ser jorden ur en satellits perspektiv, allt blir bara en stor massa med olika skiftningar av blått och grönt. Olika nyanser som binds samman.
Men kanske är det så man borde se på livet. Inte fokusera på detaljer utan se helheten.
Lättare sagt än gjort när man är perfektionist.
Jag längtar tills jag får se stjärnorna. Är trött på alla moln på himlen. Vill gå på vägen hem mitt i natten och de alla stjärntecken, karlavagnar och framförallt är jag i desperat behov av ett stjärnfall.
-
Sist jag såg ett stjärnfall var i samband med första snön. Min hund sprang och busade i trädgården hos mamma och pappa och plötsligt satte han sig ned. Jag gick fram till honom, satte mig på knä och frågade honom vad det var han såg?
Han tittade upp på himlen och i samma sekund såg jag det.
Jag är nog en ovanlig tjej, för jag ser dem ganska ofta, de där underverken.
Men jag är aktsam med vad jag önskar mig. För allt jag önskat mig hittills har slagit in.
Och om en stjärna faller över mitt huvud en sen kväll, så vet jag precis vad jag skulle önska mig just nu.


Kanske låter jag känslorna ta över
Men det har alltid varit typiskt för mig
Mina vänner har alltid sagt att jag kan ändra miljön i ett rum bara genom att kliva in i det
På både ett positivt och negativt sätt
Jag låter ofta min ilska styra mig
Men det värsta med ilska är att det lätt tar över, och att det ofta bottnar i någonting mer. En oerhörd rädsla kanske?
Det finns så mycket i mitt liv jag önskar jag kunde dela med mig av
Men någonstans finns en gräns.
Jag hade en gång en vän. En vän som var som en bror. Han lovade att aldrig försvinna. Han var den enda jag alltid kunde ringa. 
Han försvann.
Sedan dess har jag haft taggarna utåt
Alltid redo för fight
För det är precis vad det blir med mig
En massa drama och känslor
Och då blir det ändå bättre med åren
Men det är en egenskap jag önskar jag kunde trolla bort
Jag låter allt ta över
Och en del människor klarar inte av det. Det gör mig ledsen.

Så ja. Det är därför idag är en skitdag
För jag har självinsikt och jobbar på mina problem. Men att jag är medveten om dem gör att jag mår riktigt dåligt när jag vet att jag får bakslag. Som idag.
Se upp där ute
Today im a crazy ass bitch... -.-