Nu tänker jag skriva ett öppet inlägg. Oftast väljer jag att hålla en vägg mellan mig och er som läser men jag tänker vara ärlig och stå upp för mig själv i detta inlägget, så håll till godo. Uppskattar alla ev. kommentarer och de granskas innan publicering. Ni är världens bästa på att peppa mig privat och via facebook så ett stort tack för allt ert stöd och fina ord.
 
Det har knappast undgått någon att jag börjat trappa upp min träning. Många har åsikter om vad jag äter och vad jag gör. En del har problem med att jag pratar mycket om det och att en del verkar uppleva det som stötande att jag väljer bort att äta vissa saker.
Sanningen är att jag har haft en oerhört tuff period i mitt liv. Från augusti förra året så raserades min världsbild och jag fick käftsmäll på käftsmäll som påminde mig om hur viktigt det är att stå på sina egna ben. Jag tänker inte skriva vad jag gått igenom och ni kan tro att ni vet allt och spekulera hur ni vill. Alla har sina sidor av berättelser, så kommer det alltid att vara. I december mådde jag riktigt dåligt och jag hade några riktigt jobbiga månader det sista på vinterhalvåret. Jag kämpade med panikångestattacker och det tog väldigt lång tid för mig själv innan jag kunde se mig själv i spegeln och inse att det inte var någonting att skämmas över och att det fanns hjälp. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och alltid pressat mig själv att hela tiden åstadkomma någonting. När min kropp inte längre orkade hålla min gamla nivå och den standard jag själv ville ha, då raserades hela min världsbild. Jag hade jättesvårt att äta och kunde sitta och stirra på tallriken. Jag ville så himla gärna äta men det bara växte i munnen och jag kände mig alltid mätt på ingenting. Kände mig misslyckad och oerhört svag. Jag tränade ungefär tre dagar i veckan utöver ridningen just då. Detta känns som hundra år sedan men sanningen är ju den att det här är i år. År 2014. Jag hade inte ätstörningar på något vis och jag tänkte inte alls på min kost just då, även om jag alltid hållt ett visst mått på gottesaker osv. Mest var det min hjärna som bara la av. Jag var trött och hängig. Jag har alltid varit en morgonmänniska men denna perioden fick jag tvinga mig själv upp ur sängen. Pendlingen till skolan var riktigt jobbig och jag däckade alltid på tåget.
En egenskap jag har som är både min starkaste sida och min svaga länk är att jag alltid bryr mig om mina medmänniskor. Att jag kan lägga hur mycket tid och energi som helst på någon annan och tycka att jag själv mår jättebra, tills den personen inte behöver hjälp mer eller någonting annat plockar på min uppmärksamhet. Då rasar det och jag blir jättetrött.
Jag vet inte vad som fick det att vända. Jag vaknade en morgon och ställde mig på vågen. -3 kg. Jag hade vägt 60 kilo sedan i nionde klass och plötsligt visade vågen 57 kg. Människor sa att jag såg mager ut och frågade hur jag mådde hela tiden, så när de där svarta siffrorna kom upp så var det som om de stirrade på mig med en sådan ilska och riktigt stack mig i ögonen.
Fuck this, jag kan inte låta andra människor styra mig mer. Vad vill du egentligen Erica? Tankar som poppade upp i mitt huvud krockade med varandra och for runt.
Samma dag ringde jag min tränare och bad honom hjälpa mig tänka om.
Mat. Träning. Energi. Peppande ord. Det starkaste i mitt liv, det måste bli så.
 
Nu har det gått lite mer än åtta veckor och jag har gått upp mina tappade kilon och sedan 1.6+ i adderande muskelvikt. Det har gått helt otroligt fort och jag kan inte fatta det. Varje dag har jag tänkt att jag ska klara min powerwalk, jag ska bara lyssna på peppande musik, jag ska bara umgås med människor som ger energi och inte äter den. Det har rullat ett mantra i mitt huvud de senaste veckorna. Jag skrattar på riktigt igen och jag känner mig så himla förväntansfull inför framtiden och allt den har att ge mig.
Att boxas och styrketräna stärker min inte bara muskelmässigt, utan också mentalt. För varje träningspass så mår jag lite bättre. Jag har nu en målvikt på 66 kg och den ska jag klara av. Bra kost, mental träning och rätt fysisk träning har fått mig tillbaka på banan och jag är så himla tacksam till mina närmaste vänner, min familj, mina djur, människor jag knappt känner som säger att jag lyser igen. Tack till er alla.
 
Och vad gäller den mentala biten. Man måste våga prata om saker. Man måste våga se sig själv i spegeln och säga att det inte är pinsamt. Ingen dömer dig. Hade du dömt någon som kom till dig och öppnade sitt hjärta? Jag hade iallafall inte gjort det. Jag har så många vänner som fått lyssna på mig och mitt prat.
Det har hjälpt mig att jag fått prata om det. Jag har kunnat ta ut min ilska och min frustration i träningen och omvända den till att stärka mig själv.
För det viktigaste är hur man mår psykiskt, annars håller inte kroppen. Thats a fact.
Så ta hand om er själva - och kom ihåg att det är okej att vara ledsen. Tiden tar hand om era sår och läker ihop dem så att ni kan växa och blomma ut som de vackra människor ni Alla är.
 
Tack för att ni läst. Hoppas på respekt. Saker är vad de är och blir vad de blir.
All kärlek till er.
 
 
 

2 kommentarer

Anonym

28 Apr 2014 00:04

Respekt! Kör hårt! Våga prata om det – och våga genomföra det!

Anonym

28 Apr 2014 19:37

Hej, känner dig inte och att jag hittade hit var en ren slump. Vilket var tur då detta är det bästa inlägget jag läst på evigheter. Känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Och jag håller med att man ska våga prata om det. Problemet är väl bara när ingen runt om lyssnar. Och jag är inte typen som tjatar. Är hellre tyst än att vara till besvär. Jag har för några år sedan haft rätt mycket problem med ätstörningar. Jag tränade 7 dagar i veckan. Gick en mil varje dag, styrka och kondition på gymet 5 dagar i veckan, löpning 3 dar i veckan och utöver detta red jag min häst nästan varje dag. Min kropp var smal och jag var så jävla nöjd över den. Sen en dag tog det stopp och kroppen ville inte mer. Till sist fatta ju jag det med. Jag kom tillbaka och blev en "sundare" person viktmässigt men tankarna finns kvar än idag. Grejen är att jag i grunden älskar att träna, och vill så gärna hitta ork och energi till detta igen. Just nu har jag tre hästar hemma i stallet som kräver sitt, springer och promenerar några dagar i veckan oftast men vissa dagar är jag efter mitt jobb helt jävla slut. Jag skiftar mellan nätter/dagar/kvällar och långa 70 timmars veckor som verkligen suger ur all min energi. Vissa kvällar spenderar jag med att ligga och spy och kallsvettas för jag är så trött.

Så, hur gör du för att orka det du gör? Har du några bra tips på mat? Mitt mål just nu i livet är att orka mer för nu är jag trött dygnet runt. Och ursäkta för en halv uppsats, det blev mer än jag tänkt.Tack för övrigt för bra läsning!

Kommentera

Publiceras ej