Alltid när jag är sådär på bristningsgränsen fylld med känslor, tankar och hjärnan bara snurrar-det är då jag är så galet glad att jag har kvar min blogg. De senaste veckorna har varit helt absurda, fyllda med nya intryck, jobb, sjuk häst, tider att passa och så ska det egna privata livet hänga med. Jag förstår varför folk går in i väggen. Jag måste lova mig själv att ta det lugnt ibland. Komma ihåg att jag inte får semester förrän november. En vecka med sol och bad.
Hade jag inte haft så fina människor omkring mig hade jag inte orkat. Det dessa människor ger mig är inga lovord eller beröm- de ger mig tid att andas. Tid att fundera och reflektera. Jag är stolt över att jag har så många fina människor att se upp till, att vilja vara som, och sträva efter att bli som dem. För om jag hittar varje persons gnista och tar till mig av det- så kan jag själv kombinera dessa och bli helt extraordinär. Det är mitt mål i livet.
Dont let anyone dull your sparkle.

1 kommentarer

basebollivet.blogg.se

04 Jul 2013 00:36

Vid sådana tillfällen är det skönt att skriva, det är ren terapi ibland. Bara ösa ur sig lite :) Ventilera.

Kommentera

Publiceras ej