ärthjärnor
Jag vet att ni börjar sakna mig, Madeleine skickar sms med citat från gamla blogginlägg och Ida är inte sen med att påpeka min värdelösa uppdatering på bloggfronten. Jag har verkligen inte haft lust. Det är mycket som pågår i huvudet på mig men inte så mycket blir gjort. Jag börjar sommarjobbet om några veckor och jag söker febrilt jobb till hösten. Så fort jag flyttat ska jag skaffa valp. Vet att jag inte skulle stå ut med ensamma kvällar vare sig i lägenhet eller litet hus. Har varit sjuk i en vecka nu också, herregud, sämst immunförsvar i världen!
Härom veckan släppte mamma den stora bomben, att ridningen inte är lika roligt längre och för att citera orden- "så blir jag så trött på dem". Jag förstår henne. Skulle ta ner hästarna på grönbetet. Mamma går först med Calle, för att släppa honom på betet krävs det ridhjälm (gärna väst också) bra ridvantar, hållbart grimskaft och ridspö. Oftast går grimskaftet av innan man hinner släppa honom. Ullared-grimskaft ej att rekommendera.
Cinzano står längst ned i sin hage och jag ropar och ropar. Men Calle och mamma har ju försvunnit så då är jag inte intressant. Först springer han nästan förbi mig, då ställer jag mig i vägen och då springer han längst ned i hagen igen. Hysteriskt gnäggande. Min 22-åring. Jag lägger av en djup suck och går in i stallet. Efter fem minuters gnäggande och springande fattar Cinzano vinken och springer efter mig. Så jäkla korkade ärthjärnor. Nere i sommarhagen går ett grimskaft av och en nöjd Calle springer iväg från min suckande mamma.
Vi är lite trötta båda två. Vad vi än gör och vilka metoder vi än försöker oss på, så tar detta energi.
Vi längtar efter en trygg gammal travare som vi kan lunka i skogen med...
Allting är lite segt just nu och det är så.. tråkigt!
Därav inte mycket bloggande.
Ha de gott tills vi hörs.
Pöss